Kreativt skrivande

Igår var sista tillfället på kursen i kreativt skrivande. Tråkigt att det är slut för den här gången. Jag hoppas att jag har tid att gå även till våren, men ännu mer hoppas jag att jag har ett jobb så att jag INTE hinner…..!

Nu sista gången så skrev vi poesi. Sätt fem personer i ett rum som aldrig skrivit poesi – och förvånas. Vi förvånade oss själva. Det har vi i och för sig gjort varje gång oavsett kvällens tema.  Det är så oerhört spännande varje gång att se vad det blir av det. Det är kul att se vad man hittar på själv och vilka bitar av ens innersta som kommer fram så där helt spontant. Ännu mer spännande är det att höra vad som kommer ur de andra. Samma uppgift, helt olika synsätt, erfarenheter, viljor och intressen.

I går ställdes just detta på sin spets i våra dikter om ett hav i storm och vågor. Det blev ett litet triangeldrama nästan kan man säga, haha, för de tre av oss som kände absolut starkast just i denna övningen (en liten fem-minuters grej). Min dikt var full av hopp, tyckte jag då.

När jag tittade upp efter att ha läst texten så rös kvinnan mitt emot och var alldeles blek. Mannen på hennes högra sida sken som en sol. När sedan han läste sina rader så var hon lika illa berörd av hans dikt som jag blev stärkt av den – och det visade sig att vi hade helt olika känslor för havet. Alla tre hade vi tillbringat mycket tid vid hav, men där jag och Peter sökt oss till stormarna och upplevt den kraften som ren glädje hade Petra alltid tyckt att de dagarna var de allra, allra värsta, vågorna otäcka och stormen ett slöseri med sommaren.

Visst är det härligt hur resultatet av fem minuter kan upplevas så olika? Och den här kursen har varit sådan hela hösten med förvåning, upptäckarglädje, sorg, fascination, vemod och beröring – det bara ställdes på sin spets nu i den mer avskalade formen poesi.

Lite funderingar om det här med att marknadsföra med kändisar

Jag var på en premiär på en julshow igår. Biljetterna hade jag vunnit på an AW med MiG. Det var en trevlig kväll, men det här med att ett par killar med stora, stora kameror stod och väntade på att ”rätt” person skulle våga sig fram till julbordet fick mig att fundera.

Det verkade som att det inte var någon där som faktiskt hade betalt för att gå på den här grejen. Jag kan ha fel, men det kändes helt enkelt lite udda det hela. Publiken kändes fel, som om förväntningarna inte fanns på att det skulle bli en trevlig kväll. Det är liksom mer förväntan i luften kl 17 en vardagskväll på vilken pub som helst.  Och ärligt talat så tyckte jag lite synd om dem som faktiskt antagligen var kända då (jag har av olika anledningar århundradets sämsta kändisradar – antagligen saknar jag också någon nödvändig gen) och som nu ska ståta på bild i samband med just den här showen och den här krogen. Tänk om de inte tyckte att det var något bra?  Alls?

Visst, fine, gratis är gott och så och jag själv tyckte att det var lite kul att få äta julbord eftersom jag inte har någon arbetsgivare som fixar sådant i år, men ändå. De som får sådana här inbjudningar hela tiden, tröttnar de inte? Det är lite lustigt så här i tider av personliga varumärken att det faktiskt funkar.

Varumärkestango med Kaj Runeland

Det här var det MiG seminarium hittills som var om inte bäst, så åtminstone det som passat bäst in med det jag är intresserad av.  Kaj pratade om hur varumärken måste förankras internt innan de fungerar externt. Rent praktiskt gick han igenom flera led med hur ledningsgruppen kan börja arbeta mer strategiskt med varumärken internt. Från frågor som hur vi ser på vårt varumärke nu, till hur vi vill att det ska vara, till hur vi ska ta oss dit. Vad måste ändras? Vad måste vi fortsätta göra? och så vidare.

Kaj visade också på olika nivåer av engagemang i ett projekt, samt gav verktyg för att definiera ett varumärke utifrån egenskaper, fördelar, värden och personlighet.

Mycket intressant. Jag håller med det som sas att företag ofta glömmer bort att förankra sina varumärken internt. Samtidigt är det så oerhört viktigt för hur kunden upplever att vara just kund och för kundlojaliteten, tycker jag.  När en kund köper en produkt, så köper den också att företaget ska bete sig som produkten i viss mån – alltså man ska som kund känna igen det man får när man kontaktar ett företag. Om det inte stämmer hela vägen så minskar chansen för långvariga och nöjda kunder. Om varumärket inte levs av alla som jobbar på ett företag så blir det ingen bra relation.

 

Kaos

Hela förra veckan var något kaotisk med många nätverksträffar och en hel del jobb att söka över landet. Detta i tillägg till att förra helgen ”försvann” på kursen i InDesign…  Det blev 12 arbetsdagar (jo, för det är precis vad jobbsök är!) på raken och ingen tid alls till sådant som att handla mat och städa. Intressant i och för sig, men också skönt nu när saker gått tillbaka lite mer till normaltillstånd… Nu har jag vilat upp mig under helgen, kommit i kapp med ett och annat och från idag – en ny jobbsökarvecka

MiG Future och Ung Företagsamhet

I måndags var jag på MiG Future för första gången på jättelänge. Tyvärr så ligger mötena vanligtvis på torsdagar då jag har min danskurs, men nu tog jag chansen att vara med.

Dennis, Joanna och Johannes var på MiG för att prata om Ung Företagsamhet. Jag var nyfiken för jag var mentor läsåret 2007/08 för ett UF-företag och även om det var kul och givande så missade jag massor av information om vad de verkliga förväntningarna från UFs sida egentligen var.  Jag kom in ganska sent i processen den gången eftersom tjejerna inte fungerade tillsammans med sin första mentor och ville byta, så alla – och företaget – var redan igång.

Det är oerhört inspirerande att vara mentor och eftersom jag ju gillar företagande så var det ingen tvekan om att jag skulle erbjuda mig att hjälpa till även denna gång. Jag tror de flesta som var där (vilket var alldeles för få!!) gjorde det samma.

Det var fortfarande en del företag som saknade mentorer, så vi får väl hoppas att Joanna och Dennis hittar några som de tycker passar ihop med oss.

Projektledning…

Jag har varit på biblioteket för att hämta en bok om bloggandet i Kina. För några veckor sedan så var jag på en föreläsning om Kinas utveckling på demokratiområdet och fick sedan veta att det fanns en bok på ämnet.  Den har Mölndals bibliotek nu köpt in med mig som första läsare
När jag var på biblioteket så passade jag på att plocka till mig ett par böcker om projektledning. Bland de olika saker som efterfrågas i jobbannonser till de jobb jag vill ha syns ofta erfarenhet av projektledning har jag märkt. Visserligen har jag jobbat med människor som jobbar i projekt – som på mitt senaste jobb till exempel – men jag har ju inte uttryckligen ingått i en projektgrupp eller projektlett för någon arbetsgivare.  Så nu tänkte jag att jag ska ta tag i det här på egen hand och läsa på.

InDesign

Nu till helgen så blir det kurs i InDesign! Jag är så glad att det blir av för i måndags fick jag reda på att den kurs jag anmält mig till att gå som igår och idag blivit inställd. Det är andra gången det har hänt, så nu har jag bytt till ett annat utbildningsinstitut. Som tur är så fanns det platser kvar på Folkuniversitetets intensivkurs här i Göteborg, och tillräckligt många anmälda också för att den ska bli av dessutom.

Visserligen har en workshop i dans på lördag fått stryka på foten, men för en gångs skull så är det värt det. Just nu så är det viktigare att få den här meriten på CVn.

 

 

Hur agera

Detta var ett utbildningsseminarium i MiGs regi med Peter och Anna från Ateljéteatern om hur man gör en riktigt bra presentation. Intressant nog blev det lite rörigt ibland.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig i förväg. Antagligen att det skulle bli rollspel och att vi alla skulle delta och öva oss i… hm, ja, hur man agerar. Hur kroppshållning och röst och manus påverkar hur ord/budskap förs fram. Det uppfattningen förstärktes också när jag kom in i rummet och alla stolarna var uppställda i en stor halvcirkel med en stor öppen yta. Teaterscen direkt tänkte jag.

Nu blev det inte alls så. Fokus låg istället på ett helhetsgrepp på presentationer.

Det jag tar med mig härifrån är detta att som talare våga ställa frågor i början av en presentation för att stämma av med publiken att det man tänker tala om är det de förväntar att få lära sig.  Givetvis är risken med ett sådant förhållningssätt att PowerPointpresentationen ryker all världens väg.  Och att det stundtals blir lite rörigt då, som sagt, medan man reder ut vad den som frågar egentligen menar.   Fördelen att man slipper babbla en hel dag (eller förmiddag, eller timme) för döva öron och till ingen nytta.

Peter sa också något som många, många föredragshållare skulle må bra av att ta till sig: ”Underskatta inte kompetensen, och överskatta inte kunskapen som finns hos publiken”.

Vi som var där fick också en mycket bra lathund för hur man lägger upp dramaturgin för ett föredrag som inte är helt fastlagt från början.

På kurs i Photoshop

Då har jag både varit på kurs och hunnit smälta innehållet lite grand. Det är ju svårt att avgöra hur mycket man egentligen lär sig på två dagar.  Intressant nog så var det här både intensivt och frustrerande långsamt. Eftersom man sitter där och vill kunna göra supersnygga bilder som ser så där tjusigt ”photoshoppade” ut så känns det långsamt, för dit kommer man ju inte på två dagar.  Gjorde man det så skulle det snart inte finnas reklambyråer…

Vi gick igenom massor av verktyg, filter och inställningar för att tona, ändra, markera och klippa. Skugga och lyfta fram. Prioritering av lager och smarta funktioner. I kursen ingick också en bok och en övningsskiva med alla bildövningarna – både till grund- och fördjupningskurs – så det är bara att öva på egen hand för att finslipa.

Jag pratade med en väninna i Storbritannien som under ett halvårs tid gått en kvällskurs i Photoshop och hon sa att det verkade som att vi kommit långt på de två dagarna. Kul att höra, särskilt som hon är konstnär och verkligen vet hur hon kommer att använda det som hon har lärt sig.

Möte med mentorn

Jag träffade Susanne igår. Vi ses en gång i månaden ungefär. Ingen av oss hade tänkt att det skulle bli som det blev med det här mentorskapet när vi träffades första gången i våras. Vi är matchade ju av MiG för att jag skulle ha ett bollplank att hjälpa mig framåt med internkommunikation. Istället gick arbetslivet åt ett helt annat håll.

Inför gårdagens möte var jag inte fullt så förväntansfull som vanligt, för jag tyckte att INGENTING har ju hänt sedan sist och vad ska vi egentligen prata om?  Så jag satte mig ner och skrev en lista. Jag skrev den med ganska tjock penna så att det skulle se lite mer ut. Först rubriken ”Positiva saker som hänt sedan jag träffade Susanne senast”…. Till min oerhörda förvåning fyllde jag pappret i ett svep med tio punkter om privatliv, självförverkligande och jobbsök. Nu har jag kommit på ännu fler, men inte skrivit ner dem. 

Det har blivit en helt suverän vitamininjektion faktiskt. Det är lätt att dagarna blir lite lika när man jobbar hemifrån så länge och det gör det svårt att se sina egna framsteg.

Jag har också kommit på varför kroppen känts segare den sista tiden och funnit en lösning. Det sammanfaller i tiden med att jag köpte månadskort på Västtrafik. Min kropp har saknat cyklingen helt enkelt. Tre danspass i veckan är långt ifrån tillräckligt för att kompensera, så nu är jag igång med stavgång igen och växlar med. Någon enstaka gång blir det cykel, men det är ju inte så kul att ta sig hem på cykel om det börjar regna nu när det är så kallt… Då är det trivsammare att hoppa på bussen tillbaka