Igår var sista tillfället på kursen i kreativt skrivande. Tråkigt att det är slut för den här gången. Jag hoppas att jag har tid att gå även till våren, men ännu mer hoppas jag att jag har ett jobb så att jag INTE hinner…..!
Nu sista gången så skrev vi poesi. Sätt fem personer i ett rum som aldrig skrivit poesi – och förvånas. Vi förvånade oss själva. Det har vi i och för sig gjort varje gång oavsett kvällens tema. Det är så oerhört spännande varje gång att se vad det blir av det. Det är kul att se vad man hittar på själv och vilka bitar av ens innersta som kommer fram så där helt spontant. Ännu mer spännande är det att höra vad som kommer ur de andra. Samma uppgift, helt olika synsätt, erfarenheter, viljor och intressen.
I går ställdes just detta på sin spets i våra dikter om ett hav i storm och vågor. Det blev ett litet triangeldrama nästan kan man säga, haha, för de tre av oss som kände absolut starkast just i denna övningen (en liten fem-minuters grej). Min dikt var full av hopp, tyckte jag då.
När jag tittade upp efter att ha läst texten så rös kvinnan mitt emot och var alldeles blek. Mannen på hennes högra sida sken som en sol. När sedan han läste sina rader så var hon lika illa berörd av hans dikt som jag blev stärkt av den – och det visade sig att vi hade helt olika känslor för havet. Alla tre hade vi tillbringat mycket tid vid hav, men där jag och Peter sökt oss till stormarna och upplevt den kraften som ren glädje hade Petra alltid tyckt att de dagarna var de allra, allra värsta, vågorna otäcka och stormen ett slöseri med sommaren.
Visst är det härligt hur resultatet av fem minuter kan upplevas så olika? Och den här kursen har varit sådan hela hösten med förvåning, upptäckarglädje, sorg, fascination, vemod och beröring – det bara ställdes på sin spets nu i den mer avskalade formen poesi.