På kurs i Photoshop

Då har jag både varit på kurs och hunnit smälta innehållet lite grand. Det är ju svårt att avgöra hur mycket man egentligen lär sig på två dagar.  Intressant nog så var det här både intensivt och frustrerande långsamt. Eftersom man sitter där och vill kunna göra supersnygga bilder som ser så där tjusigt ”photoshoppade” ut så känns det långsamt, för dit kommer man ju inte på två dagar.  Gjorde man det så skulle det snart inte finnas reklambyråer…

Vi gick igenom massor av verktyg, filter och inställningar för att tona, ändra, markera och klippa. Skugga och lyfta fram. Prioritering av lager och smarta funktioner. I kursen ingick också en bok och en övningsskiva med alla bildövningarna – både till grund- och fördjupningskurs – så det är bara att öva på egen hand för att finslipa.

Jag pratade med en väninna i Storbritannien som under ett halvårs tid gått en kvällskurs i Photoshop och hon sa att det verkade som att vi kommit långt på de två dagarna. Kul att höra, särskilt som hon är konstnär och verkligen vet hur hon kommer att använda det som hon har lärt sig.

Möte med mentorn

Jag träffade Susanne igår. Vi ses en gång i månaden ungefär. Ingen av oss hade tänkt att det skulle bli som det blev med det här mentorskapet när vi träffades första gången i våras. Vi är matchade ju av MiG för att jag skulle ha ett bollplank att hjälpa mig framåt med internkommunikation. Istället gick arbetslivet åt ett helt annat håll.

Inför gårdagens möte var jag inte fullt så förväntansfull som vanligt, för jag tyckte att INGENTING har ju hänt sedan sist och vad ska vi egentligen prata om?  Så jag satte mig ner och skrev en lista. Jag skrev den med ganska tjock penna så att det skulle se lite mer ut. Först rubriken ”Positiva saker som hänt sedan jag träffade Susanne senast”…. Till min oerhörda förvåning fyllde jag pappret i ett svep med tio punkter om privatliv, självförverkligande och jobbsök. Nu har jag kommit på ännu fler, men inte skrivit ner dem. 

Det har blivit en helt suverän vitamininjektion faktiskt. Det är lätt att dagarna blir lite lika när man jobbar hemifrån så länge och det gör det svårt att se sina egna framsteg.

Jag har också kommit på varför kroppen känts segare den sista tiden och funnit en lösning. Det sammanfaller i tiden med att jag köpte månadskort på Västtrafik. Min kropp har saknat cyklingen helt enkelt. Tre danspass i veckan är långt ifrån tillräckligt för att kompensera, så nu är jag igång med stavgång igen och växlar med. Någon enstaka gång blir det cykel, men det är ju inte så kul att ta sig hem på cykel om det börjar regna nu när det är så kallt… Då är det trivsammare att hoppa på bussen tillbaka

Konsten att skryta med substans

Ett höjdartema tänkte jag…. det är ju det jag ska göra hela tiden, eller hur? Varje ansökan ska ju vara så där lite lagom skrytsam, eller i alla fall sticka ut. Samtidigt skall ju det man skriver vara både träffsäkert och möjligt att belägga på ett eller annat vis.

Det var Staffan Sjöberg som höll ett utbildningsseminarium för MiG på IHM Business School.  Inledningsvis så diskuterade Staffan det delvis omöjliga att skryta i Sverige, jantelagen och så vidare, men konstaterade också att yngre generationer är bättre på att framhålla sig själva än äldre.  Sedan fick vi jobba med svaren på olika frågor för att komma fram till vad just vi var bra på, så att vi skulle känna oss trygga med vad vi skulle skryta med.  Frågorna var i stil med:

1. Vad gör jag här? Vad är mina motiv?

2. Vad är jag bra på?

3. Vad är unikt just med mig?

De allra flesta i publiken var ju där för att bli bättre på att framhålla sig själva inför sina existerande och nya kunder och få fler uppdrag. Andra för att lära sig att marknadsföra det företag de jobbar på och så var vi ett par stycken som inte hade jobb då och som istället dagligen jobbar på att marknadsföra oss själva.

Så frågorna därefter hade med kundperspektivet att göra, att sätta sig in i hur kunden tänker och vad kunden vill ha. Staffan var noga med att framhålla vikten av integritet, att inte vika sig för sin kund eller andra om det går emot det man själv tror på.

Vi jobbade vidare med övningar som skulle öppna upp oss till att bli mer personliga. Den jag tyckte var intressantast var att formulera ”Historien om mig”. Lite grand som företagsvärldens ”elevator pitch” men också likt hur man presenterar sig för nya människor på en middag hos vänner.

Avslutningsvis gick Staffan igenom hur vi som marknadsförare kan förhålla oss till media och mycket konkret hur vi bör förbereda oss inför intervjuer med journalister för att inte råka illa ut och framstå som klantar. Han hade med sig flera exempel på TV-intervjuer som inte alls gått bra på grund av att den som intervjuats antingen inte hade koll på sitt eget företag, eller för att den började bete sig konstigt mot journalisten och ställa icke-relevanta motfrågor.  Rent konkret innebär god förberedelse inför intervjuer givetvis att man istället tar vara på en bra marknadsföringsmöjlighet.

Demokrati och bloggar i Kina

Jag var på ett mycket intressant föredrag på Stadsbiblioteket i måndags. Det var meningen att det skulle ha hetat ”Nätdemokrati – om bloggarnas betydelse för demokratins utveckling i Kina” men journalisten Ulrika K Engström hade fått förhinder och istället blev det Nils Olof Ericsson, fd kulturråd på Sveriges ambassad i Peking som talade på temat: ”Hur öppet är Kina – om yttrandefrihetens villkor”.

Det var en av de mest insatta föredragshållare jag någonsin stött på. Ett fantastiskt föredrag från början till slut. Nils Olof inledde med en kortare historik och gick snabbt in på jämförelser mellan hur situationen i Kina faktiskt varit med hur Sverige under de senaste decennierna uppfattat Kina. Eftersom han själv varit på plats både i Sverige och i Kina under den här tiden – och dessutom varit mycket intresserad av utvecklingen – så hade han samlat på sig flera olika faktiska exempel på kommunikation medan de hände. Han visade upp tidningar med Mao på halvsidesbild på framsidan, sedan skrifter som sedan blivit förbjudna av den kinesiska regimen och så vidare.

Uppfinningsrikedomen när det gällde att tala runt det strikta regelverket och föra fram avvikande åsikter var helt fascinerande.  Det gällde symbolik i konst och bilder, handskrivna tidningar tryckta på små stencileringsapparater på dåligt papper, och senare hela böcker tryckta med långa citat – följt av korta fördömanden – av avvikande meningar.  Givetvis med avsikten att sprida det som sas i citaten.

Nils Olof balanserade hela tiden med att berätta hur den kinesiska makten hade använt olika resurser för att stoppa det fria talet. Till exempel hur myndigheter hade haft särskilda personer som gick igenom mottagna fax innan de delades ut för att ta bort de meddelanden som hade fel innehåll för att få distribureras. På den tiden fax var det modernaste kommunikationskanalen alltså.

Det som händer nu med ny informationsteknologi, mobiler och internetanslutning för hundratals miljoner människor är på en så oerhört mycket större skala och i princip omöjliga för myndigheterna att övervaka. Nils Olof ansåg att eftersom Kina är intresserat av att kommunicera med omvärlden på grund av att de vill handla med omvärlden så har makten fått göra ett val, och att det valet stått mellan att inte tillåta kommunikation alls, eller att försöka begränsa så gott det går.

Det finns begränsningar på sökord generellt och skolor och myndigheter har strikta restriktioner på vilka sajter som får besökas. Bloggar stängs ner, men det startas hela tiden många fler nya.

Kinas vilja att vara en stark ekonomisk makt och den allt öppnare kommunikationen, tror Nils Olof, kommer att göra att partiet kommer ändra sig på ett eller annat sätt de närmaste 10-15 åren.

Just nu pågår tydligen diskussioner i Kina bland journalister om hur man bör förhålla sig till yttrandefrihet: vad är korrekt att publicera? Från att ha varit totalförbjudet att publicera någonting avvikande så finns nu ett vakuum. Skall man, bör man publicera allt? I Sverige finns det ju begränsningar i yttrandefriheten – tex när det gäller hets mot folkgrupp. Sådana tankesätt är ännu inte formaliserade i någons sorts yrkeskod i Kina. Samtidigt har partiet en mycket stark makt och en egen agenda – enligt Nils Olof är denna primärt att behålla sin makt.

Större delen av föredraget gällde det som hänt de senaste 30 åren. När Nils Olof talar med ungdomar i Kina idag så kan de knappt förstå att det kunde ha varit som det var, trots att deras egna föräldrar levde igenom det. Det ska bli mycket intressant att följa utvecklingen framöver.

Personligt varumärke

Ännu ett seminarium i MiGs regi. MiG har verkligen satsat ordentligt på att utveckla vidareutbildningen för sina medlemmar.

Idag – eller ja, detta var ju i tisdags, så gällde diskussionen det personliga varumärket och hur man blir sedd som person. Framförallt var temat: vill du bli en bättre version av dig själv?

Anna Reynold från Milk  diskuterade hur man kan ta beslutet att utveckla sig till en bättre version av sig själv – men hur det var väsentligt att man såg till att det man valde att vara verkligen var konsekvent och äkta för att fungera.

Kristina Hansen från Stråla visade rent konkret hur man kan se till att kroppsspråk som hållning, röstläge osv stämmer överens med den bild man vill ge av sig själv.

Kommunikationsbranschen 2008

Jag var på ett lunchseminarium i förra veckan med en presentation av statistik från Sveriges Kommunikationsbyråer.  Jag ska inte dra igenom alla sifforna här för det är ju inte en sådan blogg.

Det jag tyckte var intressant var att få lite mer av ett grepp på hur branschen ser ut och hur den stått sig i konjunkturerna. Det var ju siffror över förra året det här så hela effekten av den nuvarande krisen kan ju inte ha slagit igenom. Prognoserna framåt (gjorda av IRM) såg också ganska dystra ut. Intressant nog så det gå mindre dåligt för byråerna än för medieinvesteringar när de två siffrorna jämfördes.  Det blev en diskussion om vad detta kunde bero på, och en teori var att byråernas arbete fortfarande måste göras med att planera kampanjer, producera film osv – även om de kanske nu visas i billigare medier.

Rent generellt så saknades events och sociala medier dessutom i siffrorna, så det är ju en ganska stor och intressant del av den PR och marknadsföring som görs idag som helt hamnade utanför det statistiska underlaget. Kanske Sveriges Kommunikationsbyråer kommer börja samla in siffror även på detta framöver?

Intressant utbildningsseminarium med MiG

I torsdags var jag på ett seminarium i Marknadsföreningens regi. Det hölls av Freddy Johansson och Martin Johansson från Dragster komunikationsbyrå.

Jag tror kanske att de flesta väntat sig att det skulle bli en mer eller mindre traditionell föreläsning men det blev istället en workshop där vi delades in i lag och fick göra en produktkampanj från början till slut… på tre timmar. När man dessutom tar i beaktande att vi inom den här tiden skulle komma på vad den där oformliga saken som hängde på whiteboarden faktiskt VAR för någonting – uppfinna vår produkt alltså – så inser man att det var något kort om tid.

Nu blev det väldigt lyckat tycker jag, med många kreativa idéer från de olika lagen.  Vi guidades helt enkelt igenom de olika stadier som en reklambyrå går igenom med en kund samt fram till ett ”fungerande” koncept för en kampanj.  Jag skriver ”fungerande” för det blev väl inte så mycket framtaget som faktiskt skulle fungera i verkligheten. Vad det däremot gav var en bättre förståelse för vad som är att vänta om man kontaktar en byrå för att få hjälp.

Det som saknades tycker jag var en diskussion om problemen som vi stötte på när vi gjorde de olika övningarna. Det vi fick var feedback på våra resultat. Det är ju också viktigt, men det hade varit intressant att få mer insyn i hur de på Dragster själva går till väga för att lösa låsta situationer, idétorka och så vidare.

Utbildning godkänd av TRR

Min coach på Trygghetsrådet har godkänt de externa intensivkurser jag hittat som jag vill gå i InDesign och Photoshop. Härligt!!

Det visade sig ju att dessa program i princip är nödvändiga för att man ska ha någon chans att få jobb på annons inom information/kommunikation.

Det är bra att jag inte behöver vänta så länge heller – första kursen är redan nästa vecka 22-23 oktober.

Jobbcoacher…..

Det är faktiskt alldeles fantastiskt hur rörigt det här med externa jobbcoacher är.

1. Min handläggare på AF säger att har jag tillgång till Trygghetsrådet så kommer han inte att godkänna extern jobbcoachning för mig eftersom ”man ska inte ha två coacher”.

2. Poolia där jag varit i dag hävdar att de får hyra ut de som de tar in som adepter i sitt jobbcoachningsprogram.

Nu är jag ganska övertygad om att båda har fel. Riktigt fel faktiskt. Tillgång till TRR är en försäkring som är separat från AF. Alltså borde inte AF kunna ta med den i sin beräkning.

Och jag är lika övertygad om att bemanningsföretagen inte får anställa dem som de coachar. När jag insisterade på dagens möte så sa Poolias representant ”ja i så fall så får man väl avsluta förhållandet coach/adept då så att man kan ta jobbet”.

Det här har ju hållit på i månader! Varför är det inte någon som kan reglerna? Varför är AF protektionistiskt? (Jag har ju även tidigare fått besked från AF att om jag tar en extern coach så slutar de matcha mig mot jobb) Och varför känner inte coacherna till en så basal grej som att de inte får rekrytera dem de coachar? Jag misstänker ju iofs att de vet men inte vill låtsas om det.

Intervjucoachning på AF

I onsdags var jag på intervjucoachningsträff på arbetsförmedlingen. Det var en sådan gruppträff, och det ligger väl lite i sakens natur att det blir på en allmängiltig nivå. Det var Maria som höll i utbildningen också medveten om.

Vad jag tyckte var riktigt bra var att hon gav oss möjligheten att få komma till henne på en timmes ”påhittad” intervju om vi ville få ordentlig övning (den här gruppträffen var mest som en liten föreläsning och genomgång). Vi var tre som tackade ja, och fyra som inte gjorde det. Jag ser fram emot det här faktiskt för Maria har valt att ställa krav på oss inför mötet. Vi måste göra riktiga förberedelser som om det vore ett riktigt jobb.

Alltså så tänker jag göra det på riktigt och gräva fram en annons, skriva ett personligt brev, bifoga CVn och skicka allt till Maria på mail – precis så där som man gör annars (utöver det då att man inte brukar bifoga annonsen när man söker ett jobb).

Mitt möte är nästa vecka. Jag hoppas att jag hittar ett jobb som jag verkligen vill ha utannonserat så att jag kan skicka iväg en ansökan  samtidigt. Det vore lite kul att jämföra resultatet ….ger Maria mig jobbet – och får jag ens komma på intervju på det riktiga företaget…